Hur får man fram de här politikerna, måste vi odla dem?", frågade sig journalisten och författaren Ann-Helen Meyer von Bremen angående det bristande politiska ledarskap i politiken när det kommer till Sveriges problematiska köttkonsumtion och jordbrukspolitik. Och där satt vi, representanter från Djurens parti, med en växande storm inombords. För vi finns redan, just för att vi är trötta på att inget annat parti vågar bry sig om djuren. Och vi längtar efter, och kämpar, för en förändring. För djurens skull.
 
I onsdags i Kulturhuset, Stockholm, pågick en debatt vid namn "Äta djur?" Evenemanget lade fokus på miljöaspekten men även det etiska resonemanget lyftes. Hela rummet var fullt av människor och där satt bland annat vi, några representanter från Djurens parti, och lyssnade till en debatt om miljömål, jordbruk och politiska styrmedel. Moderator var journalisten Annie Reuterskiöld och medverkande var Camilla Björkbom, ordförande Djurens Rätt, Ann-Helen Meyer von Bremen, Carl B. Hamilton, riksdagsledamot samt Elin Röös, forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet.
 
Alla förutom Carl B. Hamilton var övertygade om vikten av politiska styrmedel. I diskussionen fick Camilla Björkbom in den efterlängtade kommentaren att djur är kännande individer med rätten om sina liv. Och att vi bör sträva efter att behandla dem därefter. Men Hamilton sade att "om man som politiker säger 'vi ska inte äta kött', då blir man inte omvald". Men man måste komma ihåg att tystnad också är ett ställningstagande. Och utifrån all forskning och vetskap vi har idag om köttkonsumtion, så kommer det komma en tid då det istället kommer vara en fråga om varför inte fler sade något i önskan om att flera skulle ställa sig samma fråga. Och faktiskt förändra.
 
I flera länder har det redan hänt. I Nederländerna hände det redan 2006 då två representanter från Partij voor de Dieren blev de första i världen att väljas in i maktens korridorer med det främsta målet att förbättra djurens situation. De har stannat där sedan dess och format nivåerna på debatten främst kring jordbrukshållning men även andra politiska frågor. Men när de just hade grundats och ställde upp i valet skrattade och hånade andra partier dem och frågade sig om djur verkligen kunde väljas in i parlamentet.
 
Men fler och fler personer världen över börjar enas i tanken om att ett djurparti är självklart i en värld där djuren har få rättigheter och där partipolitiken innefattar många intressen och grupper. I bland annat Storbritannien, Australien, Spanien, Portugal och Tyskland har frågat sig varför man inte bör starta ett parti för djuren? Tyskland agerade utifrån denna fråga och startade ett djurparti redan i början av 90-talet. Svenska Djurens parti startade 2014. Likt det Nederländska partiet var detta strax innan ett valår. Trots minimala ekonomiska resurser och möjlighet till kampanjer fick vi över 9000 röster i EU-valet och röster på alla politiska nivåer. Aktiva inom partiet får dagligen möta mycket mothugg samtidigt som vi märker hur samhället håller på att förändras för att det behöver göra det. Frågan är bara hur.
 
Djurens parti anser att det huvudsakliga problemet är människans tro att vi kan behandla djur och vår omgivande miljö precis som vi behagar. Och att det har konsekvenser inte bara för hur vi ser på djurens egenskaper men också på hur vi ser oss själva och behandlar varandra. Samhället måste förändras tillsammans med nya tankesätt. Det är så vi löser problem. Men vi behöver inte bara information för beteendeförändring, inte bara vad och hur, utan också varför. Hamilton menade att människor vill ha billigt kött när de står där i köttdisken fast de kanske vet att det inte är det bästa. De andra fann lösningen med en koldioxidskatt så kött blir dyrare. Men inte utan problematik. Ju mer panellisterna började gå in på detaljer, desto mer verkade det omöjligt att forma världen till en sådan som försöker undvika att orsaka onödigt lidande. Men människan har igenom historien sett omöjliga saker bli möjliga, om viljan finns. Och om inte politiker vågar prata om värderingar eller om visioner, varför skulle medborgare ställa sig de frågorna i mataffären? Vilken kultur skapar vi om vi inte frågor oss själva varför?
 
Vi vill ha en meningsfull politik. En politik som tar Sverige framåt. Det var det som fick mig in på politik och statsvetenskap; frågan vad vi lever i för samhälle och hur det kan förbättras och för vilka och varför. Djurens intressen tas inte i beaktande i beslut som påverkar dem som mest. Men det gäller även oss. Efter att ha läst folkhälsa har det också blivit allt tydligare hur viktiga beslut som påverkar individers hälsa har tagits i konferensrum där andra intressen har fått styra. Det finns mycket att göra för att värna om individers hälsa och ett svar på detta är exempelvis våra tobaksskatter. Därför bör det också finnas styrmedel för animaliska livsmedel. Och därför finns vi som parti. I maj har vi vårt tredje årsmöte. Ni är alla välkomna att stödja oss och gå med oss i arbetet för att skapa ett samhälle som drivs av medkänsla. Vi finns för att ge djuren en röst i politiken. Ju fler vi blir desto mer kommer vi att höras. Djuren kan inte förbli ohörda i det politiska rummet. Det är inte ett Sverige vi vill leva i.
 

I lördags 2015-04-07 deltog Djurens parti i en manifestation för att skydda den svenska vargen från utrotning, anordnad av Wolf Association Sweden. Det var kalla vindar som blåste genom Stockholm, men på Medborgarplatsen samlades människor för att enas över frustrationen över hur Sverige i vargjakten blir ett land där tiden står still; ett land där en svartmålande kultur och tradition får ta mer plats än individers existensvärde, samexistens med naturen och empati.

Djurens parti finns till för att det krävs ett djurperspektiv i politiken. Det syns tydligt i vargjakten, där inget parti tar vargens parti. Inget parti kämpar för att informera allmänheten om rovdjurens betydande roll i ekosystemet för att försöka höja deras status, trots EU rekommendationer och direktiv. Partier verkar snarare ha glömt sina löften om att stoppa licensjakten, eller att verka för lagar och normer där djurindivider inte ses som egendom eller skottavla utan som kännande individer med rätten till sina liv. Därför deltog Djurens parti i manifestationen med plakat, musik, och tal. Andra deltagare var bland annat politiker från Vänsterpartiet och Miljöpartiet, artister och aktiva i frivilliga organisationer, vissa resande långväga såsom finska organisationen Susiryhmä.

Vi fick tio minuter på scenen där vi passade på att säga:

”Sverige är ett land som internationellt sett associeras med trygghet, inkluderande och rättvisa. Sveriges självbild bygger på denna association, men den går att ifrågasätta och är inte längre lika självklar. När Sverige pratar om sin framtid skapar det löften om att landet ska fortsätta kämpa för att uppnå sina miljömål och fortsätta värna om människoliv, djurliv och natur.

Men detta värnande är fortfarande selektivt utifrån mänskliga intressen, där våra traditioner, smaklökar och klädstilar får stå över andra djurindividers värde. Och ute i skogarna, där blir betydelsen av naturupplevelse och samexistens för en art, döden för en annan. Och några frågar sig: men ska inte Sverige vara ledande i arbetet mot klimatförändringarna, djurskydd och en bättre miljö? I vargfrågan stannar tiden och framtiden får vänta. En sårbar djurart får skjutas innan någon hinner protestera. En sårbar djurart får skjutas trots att vetenskapen säger emot, och den våldsdominerade kultur om människans överhöghet som uppmanade till skallgång på varg på 1700-talet, får återigen härska. Jaktlagar och skottpengar stiftades för flera hundra år sedan- och inte för värnandet om miljön eller vargen- utan för att vargen ansågs störa samhällets ordning och konkurrera med människans överhöghet.

Ord som frihet, rättighet och valfrihet har fått ersätta ord som empati, ansvar och hänsyn. Men vems frihet, rättighet eller valfrihet utgår vi ifrån och vem får styra våra beslut…?”

Alla vi närvarande delade känslan av att vara ohörda i dagens vargpolitik. Vi pratar för en art vars intressen att leva får ta mindre plats än viljan att utrota den. Det gör oss besvikna. Det gör oss arga. Det gör oss motiverade att fortsätta peka på att vargens historia är vår historia, och vår relation till varg säger mycket om hur vi är som människor och vad vi anser vara vårt ansvar gentemot andra djur, våra medmänniskor och vår omgivande natur. Vi som deltog i manifestationen kände oss samtidigt synliga och starka, eftersom vi delade tro om att det kommer bli bättre. Till sist måste makthavare lyssna.

Vi som var där på Medborgarplatsen kom från alla håll och kanter av Sverige. Ju mer utav dagen som gick, desto mindre främmande blev ansikten. Ju kallare vinden blåste, desto varmare blev den vind av beslutsamhet som människor andades ut i sin vilja att dela med sig av sina erfarenheter, upplevelser och lösningar på problemet. Vi vill höras för vi anser inte att vargen hotar våra fridfulla skogar, eller att vargen går att beskylla för de klyftor som finns mellan stad och landsbygd. Det är den svenska riksdagen som måste ta sitt uppdrag på allvar och lyssna på de som talar för vargen. Det ska skapas lagar, regler och normer som försvårar för tjuvjakt och jakt och underlättar för preventiva åtgärder och samexistens. Djurens parti skrev i Fria Tidningen i januari att vi vill se ”ett Sverige med en värdegrund som ser en skadeskjuten, blödande varg i väntan på en långsam och plågsam död som ett tragiskt öde som måste förhindras.”

Artikeln hette ”Vargjakten är en skamfläck för Sverige”. Den går att läsa här: http://www.fria.nu/artikel/116587

I talet var jag tvungen att nämna, som så många andra, att jag är uppvuxen på landsbygden. Detta för att det har format mig. Jag lärde mig tidigt att gå i skogen och uppfatta främmande siluetter med försiktighet och nyfikenhet, inte med rädsla och hat. Att se mig själv som en individ i en större helhet. Att inse familjens betydelse och samtidigt förlänga denna känsla till alla andra familjer- oavsett art.

För mig handlar därför inte vargjakten först och främst om ekosystem, utan om vargen som individ. Denna syn delar jag med Djurens parti. I vargjakten är det i de flesta fall friska och icke-hotfulla individer som skjuts, trots att det är onödigt och vi istället kan välja att respektera vargen och hitta en fredligare lösning. Vi kan försöka se vargen som mer än den svartmålade figur som kulturen avbildat. 

Ett utvecklat Sverige är ett Sverige som ser förbi ensamvargen, och istället ser att en varg kan vara en familjemedlem. Sverige ska vara ett land där empati får ta del av problemformuleringar och lösningar, där ett rikare liv och ett rikare samhälle utgår ifrån en mångfald som även innefattar djuren. För vilket samhälle blir bättre om det drivs med viljan att utrota? Vilket samhälle har på lång sikt blivit bättre när en art har utrotats? Låt oss förändra hur Sverige behandlar vargar. Djurens parti verkar för ett Sverige som är inkluderande och rättvist- för alla.

/Elin Pöllänen